Julmys och stor sorg

Det blev en intensiv julhelg med mycket mys.
Lördag/söndag for vi ner till Kumla och träffade alla nära och kära på sambons sida.

Det blev besök hos barnbarnen för julklappsutdelning

 Minneslunden i Kumla där vi tände ljus för våra pappor.

Under det korta besöket i Kumla fick Stoja också busa med bästisen Zebben - en rottiskille, fast jag tog tyvärr inga bilder då.

Efter en snabb tur hem till Gävle och ompackning av bilen hämtade vi min mamma och så for vi till Mora för julfirande.

På julaftonsförmiddagen åkte barnen skridskor och Stoja lekte och busade med både barn och vuxna.

Min son och hans fru hade hyrt snöskotrar så att vi alla kunde ge oss ut på en långtur på juldagens morgon. Riktigt alla fick inte plats (eller kunde) åka skoter, så de fick åka bil, däribland Stoja.

  Min tuffa mamma, snart 87 år, var en av dem som åkte skoter.

 Väl framme vid målet grillade vi korv och Stoja var med oss hela tiden. Hon syns i bakgrunden, trött men gillade att vara med oss.

Somliga (min dotter och hennes sambo) gav sig ut på flera små rundor med skotrarna
När vi skulle gå till bilarna blev Stoja väldigt trött, så min son hämtade henne och hon fick åka på släden upp till bilen.

Stoja var väldigt stojig och verkligen sitt vanliga jag hela julaftonen. Runt midnatt natten mot juldagen var hon ute och busade och lekte med oss vuxna på gården och var precis som vanligt.
På juldagens morgon vart hon inte pigg, trött och litet matt. Vi trodde hon hade fått i sig något olämpligt. Hon betedde sig som när hon hade magsjuka i höstas. Trött men ville vara med oss.

När hon inte piggnade till sen vi kommit hem från skoterutflykten, ringde jag till distriktsveterinären. Vi fick komma på en gång och där kom dråpslaget.

En eller flera tumörer i mjälten hade brustit och livet fullständigt rann ur Stoja. Vet. sa att vi inte hade kunnat märka dessa tumörer. De gör inte ont och en lekman känner dem inte, men till slut brister de. Provet vet. tog i Stojas magen visade med all hemsk tydlighet att hela hennes mage var blodfylld. Inte ens om vi varit på ett stort djursjukhus hade prognosen varit god. Vi behövde inte lång tid på oss att fatta beslutet att vår älskade vän fick somna där hon låg.

Vår enda tröst i den stora sorgen är att Stoja fick leva ett fullvärdigt liv ända fram till slutet. Hon fick träffa alla nära och kära de sista dagarna av sitt liv. Hon behövde inte ha ont en enda stund, vara bara så matt och uttröttad de sista timmarna.

Vila i frid du underbara vän!

Här leker hon med husse på julaftonens förmiddag. Vem kunde då ana..................